Av Elsa Widding
Hur har vi hamnat i ett läge där våra politiker på allvar tycks tro att vi befinner oss i ett så kallat klimatnödläge?
Vetenskapliga uppfattningar stöts och blöts idag för att någon gång i framtiden kunna resultera i en tydlig och gemensam förståelse för vart klimatet är på väg. Liksom inom all vetenskap är slutsatserna långt ifrån samstämmiga. Eftersom stor oklarhet råder kring hur mycket temperaturen kan komma att förändras under detta sekel råder naturligt nog en ännu större osäkerhet kring vilka konsekvenser som är rimliga att förvänta sig av en varmare eller kallare värld.
Hur trovärdiga är klimatmodellerna?
Modellerna som används för att förutspå framtida temperatur är komplicerade och behöver mycket handpåläggning. Utrymmet för fria tolkningar är stort och osäkerhet uppstår till följd av otillräckliga bevis i form av observationer, om hur data bör tolkas eller hur parametrar i modellerna ska sättas.
FN:s klimatpanel IPCC utgår i modellerna från att det är människans utsläpp av koldioxid som ensamt styr klimatet. Andra klimatpåverkande faktorer tas ingen större hänsyn till. Det är dock inte osannolikt att solen har en större inverkan på temperaturen än vad IPCC förutspår, vilket då skulle kunna omkullkasta koldioxidens avgörande roll som orsak till temperaturförändringar.
Lite förenklat skulle man kunna säga att koldioxidhypotesen innefattar två delar. Den första är teorin om växthuseffekten som innebär att en fördubbling av halten av koldioxid i atmosfären leder till en uppvärmning på cirka en grad Celsius. En temperaturökning på en grad sedan industrialiseringens början ser de allra flesta som mer positivt än negativt för naturen och mänskligheten. Det som ligger bakom den så kallade ”klimatkrisen” är den betydligt mer kontroversiella delen av koldioxidhypotensen. Denna förutsätter att klimatsystemet är känsligt för små förändringar av koldioxid till följd av en förstärkningseffekt från vattenånga. Graden av uppvärmning antas öka med i vissa scenarier flera hundra procent. Det är detta som går under benämningen positiv återkoppling, dvs. att klimatkänsligheten är större än bara en grad vid en fördubblad halt på det sätt som teorin om växthuseffekten påvisar.
Inom naturvetenskapen talar man även om negativa återkopplingar som till skillnad från de positiva innebär att en störning av ett objekt eller ett system leder till att krafter på olika sätt motverkar den uppkomna störningen. Positiv återkoppling innebär alltså tvärt emot att störningen förstärker och ökar effekten. Många forskare ställer sig idag skeptiska till klimatpanelens uppskattning av klimatkänsligheten och hävdar att nästan alla processer i naturen fungerar enligt teorin med negativ återkoppling. Det är med få undantag som positiva återkopplingar återfinns, något som helt har utelämnats i IPCC:s rapportering.
Skulle man då inte kunna hävda att antagandet om en potentiell klimatkatastrof framförallt är resultatet av en ingångsparameter om hög klimatkänslighet i modellerna? Den som är konspiratoriskt lagd skulle därför kunna tro att modellerna har programmerats för att påvisa dessa skrämmande scenarier. Om IPCC:s antagande om en förstärkningseffekt är fel, vilket avsaknaden av uppvärmning under 2000-talet skulle kunna indikera, så kommer en fortsatt stigande koldioxidhalt att enbart orsaka en mindre ytterligare uppvärmning. Någonting som många forskare, inte minst biologer, anser i huvudsak vara positivt för livet på jorden. Även Nobelpristagaren i ekonomi (2018), William Nordhaus, delar denna uppfattning.
Olika antaganden av storlek på positiv återkoppling är en viktig orsak till att klimatmodellerna ger olika resultat. De forskare som är direkt involverade i utveckling och kodning av klimatmodellerna är därför generellt försiktiga i sina uttalanden om modellernas tillförlitlighet. Istället för att tala om prognoser talar man hellre i termer av scenarier, dvs. utvalda möjligheter bland många andra. Man är också tydlig med modellernas oförmåga att modellera konvektion och molntäcken. Exempelvis kommer 1-2 procent mer moln kunna upphäva den hypotetiska effekten av en atmosfärisk koldioxidfördubbling, (Ole Humlum, professor fysisk geografi).
Men vad säger då IPCC själva om sina modeller? På sid 774 i AR3 från 2001 är man tydlig med att modellerna inte kan förutspå framtida temperaturer på ett tillfredställande sätt.
“In climate research and modelling, we should recognize that we are dealing with a coupled non-linear chaotic system, and therefore that long term predictions of future climate states are not possible” (IPCC, 2001, sid. 774).
Även i den senaste stora rapporten, AR5, uttrycker man starka tvivel om att modellerna har blivit bättre på att hantera just molnbildningen. På sidan 743 i kapitlet som heter ”Evolution of Climate Models” står följande:
“The simulation of clouds in climate models remains challenging. There is very high confidence that uncertainties in cloud processes explain much of the spread in modelled climate sensitivity. However, the simulation of clouds in climate models has shown modest improvement relative to models available at the time of the AR4, and this has been aided by new evaluation techniques and new observations for clouds. Nevertheless, biases in cloud simulation lead to regional errors on cloud radiative effect of several tens of watts per square meter.”
Hur trovärdig blir då klimatpolitik som baseras på ofullständiga klimatmodeller?
Om vi ska basera våra politiska beslut och investeringar på modellernas uppskattningar som grund så är det viktigt att bilda sig en uppfattning om dess trovärdighet. Kan klimatmodellerna på ett korrekt, trovärdigt och konsekvent sätt förutspå framtida temperaturer eller inte? En vanlig invändning bland skeptiker är att modellerna inte uppfyller två fundamentala villkor. Det första handlar om att de måste vara deskriptivt giltiga, dvs. tillfredställande kunna återge de observationer som man redan gjort. Detta har inte modellerna lyckats med. Exempelvis har man inte lyckats återskapa värmeperioden som inträffade under trettiotalet. För det andra måste modellerna valideras, dvs. deras prognosförmåga måste styrkas med någon av ett flertal tillgängliga metoder. Detta har man inte heller lyckats med enligt två av världens främsta experter inom validering av prognoser, Kesten Green och Scott Armstrong. När dessa forskare 2007 granskade de klimatprognoser som lades fram i IPCC:s fjärde rapport drog de slutsatsen att prognoserna är ovetenskapliga och otjänliga som underlag för politiska beslut. (K.C Green & J.S Armstrong, 2007, Energy Environment 18:995)
Vilken analys ligger bakom klimatnödläget?
Trots alla dessa fundamentala osäkerheter hävdar okunniga politiker och dåligt informerade journalister att vi befinner oss i ett slags klimatnödläge. Alla vi ansvarstagande medborgare uppmanas att vara oroliga. Utan att redovisa vilka antaganden som ligger till grund för dessa alarmistiska slutsatserna förväntas alla stämma in i domedagskören. De som vågar ifrågasätta eller har invändningar mot larmen får etiketten ”klimatförnekare” hårt klistrad i pannan. Att försöka reda ut vad som ligger till grund för larmen och göra en bedömning om osäkerheterna får inget gehör. Det finns tydligen bara en analys och en sanning. En politisk sanning, inte en vetenskaplig!
Ibland ligger jag vaken om natten och funderar över alla dessa självutnämnda klimatexperter som numera återfinns inom i stort sett alla yrkeskategorier. Har de egentligen den blekaste aning om hur kunskapsläget kring klimatet faktiskt ser ut? Jag är inte själv någon klimatexpert, men som naturvetare och analytiker har jag en någorlunda förmåga och vilja att sätta mig in vad som ligger till grund för IPCC:s olika ställningstaganden och slutsatser. Därför känns det också märkligt att flertalet journalister inte ser någon som helst anledning att ifrågasätta de mest alarmistiska och politiska budskapen från IPCC. Hur kan det som jag finner så oklart och svårt vara så självklart för dem? Är det inte längre deras jobb att ifrågasätta? Varför gör de inte sin hemläxa och försökt förstå hur deras skarpa uttalanden hänger ihop med verkligheten?
Vem är betald av vem?
Istället för att diskutera slutsatser, osäkerheter och invändningar bland olika forskare så skruvas tonläget i klimatdebatten upp. De som förhåller sig skeptiska till larmen anses betalda av oljeindustrin. Men är inte flertalet av de forskare som gärna talar om den stora klimatkrisen exakt samma personer som är ekonomiskt beroende av att underblåsa krisstämningen runt klimatfrågan? Är inte de flesta så kallade klimatexperter uppbackade av politiker, NGO´s med betydande statliga anslag? Har inte många rent av hela sin utkomst av att driva IPCC´s agenda? Syftar inte forskningsfinansieringen idag enbart till att försöka bevisa att hypotesen om koldioxidens stora betydelse stämmer? För att bedriva forskning kring andra förklaringsmodeller än hypotesen om människans påverkan på klimatet finns inget eller mycket lite stöd att hämta, varken från universitet, regering eller myndigheter. Sedan i våras har jag mött många forskare som vittnar om att forskningsstöd istället fryser inne om man presenterar slutsatser som inte underblåser alarmismen. Med ljus och lykta söker därför forskare efter nya oroshärdar och ju ruskigare konsekvenser man kan förutspå vid en varmare värld desto bättre. Varje litet värmerekord rapporteras som en effekt av koldioxidutsläpp till skillnad från köldrekorden som man sällan ens rapporterar om. Det är lätt att misstänka att de ekonomiska incitamenten inom klimatmiljardindustrin redan blivit så starka att analysen som föregår slutsatserna har förlorat sin vetenskapliga betydelse.
Själv är jag inte betald av någon fossilindustri. Någon lön har jag inte haft sedan i juni 2018 när jag började skriva på min bok Klimatkarusellen. Jag har sålt en hel del böcker, men lever ändå till 90 % på sparade pengar. Min starka drivkraft är att jag är uppriktigt orolig för skrämseln i samhället som påminner om trettiotalets Tyskland eller sjuttiotalets kulturrevolutionen i Kina. Då precis som nu utnyttjades barn för politiska syften. Den indoktrinering och ensidiga propaganda som idag sprids i media och som även skolan har anammat är livsfarlig och inte värdigt ett modernt Sverige. Jag är ändå tacksam att jag i ett starkt polariserat samhällsklimat har förutsättningar och friheten att kunna uttrycka min uppfattning i klimatfrågan. Flera av dem som jag samarbetar med idag är pensionerade professorer som inte heller är betalda av någon, varken av fossilindustrin eller av den enorma klimatmiljardindustrin. De är däremot sakkunniga inom sitt ämnesområde, naturvetare med en stor portion integritet och inte speciellt lättlurade.
Vem ser klimatnödläget?
En relevant fråga idag är därför hur många oberoende klimatforskare, som varken är betalda av fossilindustrin eller klimatmiljardindustrin, som faktiskt ställer sig bakom slutsatsen att vi befinner oss i ett klimatnödläge. Antagligen inte många! Av dessa oberoende vetenskapsmän och kvinnor inom klimatrelaterade ämnen såsom astrofysik, fysikalisk kemi, paleofysik, fysik geografi, molekylfysik, kvartärsgeologi, geokemi, oceanografi etc. är man sannolikt inte så orolig för klimatet. Vissa kanske förutsätter att fortsatta utsläpp av koldioxid kommer att påverka temperaturen i någon mån, men kommer till slutsatsen att det inte är något akut problem att lösa. Om klimatkänsligheten ligger på cirka en grad tar det flera hundra år innan vi når tvågradersmålet till följd av en ökad halt koldioxid i atmosfären. Andra ser inte en ökad halt av koldioxid i atmosfären som ett problem ens i framtiden eftersom man är mer orolig för att de hypoteser och modeller som indikerar en avkylning har en större påverkan på klimatet och vår långsiktiga överlevnad på jorden. Kanske har båda lite rätt och lite fel.
I den stora undersökning som har genomförts av YouGov med 30 000 tillfrågade personer tror 48 % av svenskarna (og nordmenn) att våra utsläpp av koldioxid påverkar klimatet tillsammans med andra faktorer, oklart med hur mycket. 6 % tror inte att koldioxiden har någon betydelse alls för klimatet och bara 36 % (35 % av nordmenn) tror att koldioxiden är den huvudsakliga orsaken till uppvärmningen. Betyder inte detta att endast 36 % ställer sig bakom IPCC och modellerna som ju förutsätter att all klimatförändring beror på människan? Varför får inte detta ett större genomslag i klimatpolitiken och i debatten?
För att få bättre svar på våra frågor om klimatet krävs givetvis bättre observationer och fortsatt utveckling av klimatmodellerna. Utan mätningar kan vi i slutändan inte säga någonting, men genom mätningar får vi möjlighet att testa våra teorier, som då kan antingen avfärdas eller fortsätta vara de bästa förklaringarna till det som händer. Med fortsatta och utvecklade temperaturmätningar och jämförelser med modeller kommer vi successivt att få bättre kunskap om klimatet. De stora osäkerheterna och den hittills begränsade uppvärmningen sedan den lilla istidens slut gör att de som satt sig in i klimatfrågan inte använder ord som varken kris eller nödläge. Det verkar snarare vara en politisk och medial strategi att försöka skapa en krisstämning runt klimatet.